MESSERSCHMITT-KLUBBENS HISTORIA
Av Anders Johnsson
Nuvarande MC‑BIL‑KLUBBEN har en stamtavla med två grenar. Största grenen föddes nere i Trollhättan i början av 80‑talet och en något mindre gren föddes 1978 i Fagersta. Det är den senare som här kommer att beskrivas av Messerschmitt‑åkaren Johnsson.
Det började med ett upprop i ett par motortidningar och mina första planer var faktiskt att dra igång en klubb för alla sorters trehjulingar. Men av de 14 första som hoppade med så var det 12 Messerschmittar och två Heinklar. Tack vare medlemskap i MHS så fanns möjligheten att få starta klubben som ett märkesregister och därmed minska det byråkratiska krånglet till ett minimum.
Registret kom att heta Messerschmitt‑klubben och det innebar att Heinklarna blev hemlösa. MHS gav ett bidrag till driften så de första åren var det alldeles gratis att vara medlem.
Träffades gjorde vi till att börja med på MHS på Mantorp och 1982 hade vi den första Ålands‑träffen tillsammans med Finska Dvärgbilsförbundet.
Klubbtidningen hette Messerschmitt-Blaskan och den utkom med synnerligen ojämna mellanrum. Det senare får jag skylla på att jag är född i vädurens tecken. Jag är ett levande bevis för vädurens förmåga att ge sig i kast med för många saker samtidigt och ha svårt att få någonting helt färdigt.
Men 12 tidningar hann det i alla fall bli. Och till den senare hälften av upplagan tillkom det en hjälpredaktör som kryddade tidningen med många fina alster. Hans namn: Göran Hellsin.
Tidningen framställdes med stencilering/fotokopiering hemma i Johnssons kök och bildkvaliteten blir ju inte speciellt bra med dessa metoder. Och riktig tryckning var inte ekonomiskt möjligt med en upplaga på 200 ex.
Inte heller Bubblans bildkvalitet var något att skryta med på de tidiga årgångarna, så någon kom med förslaget att göra en gemensam klubbtidning. På det viset skulle vi komma upp i en upplaga som gjorde det möjligt att få den proffstryckt.
Följden av detta blev att vi även tog oss en funderare på varför vi skulle fortsätta att driva två parallella klubbar. Vi kunde inte hitta någon vettig anledning till att fortsätta med detta, så det blev ett “giftermål” vid årsskiftet 87/88. Ytterligare en fördel var att vi blev fler personer som delade på arbetet med klubbtidningen.
Funderingar fanns på ett namnbyte för att markera att det var två klubbar som hade gått samman. Men vi kom fram till att MC‑BIL KLUBBEN är det bästa namnet eftersom även Messerschmitten är en mc‑bil. Många oinvigda har fått för sig att det är tvärt om.
Visst har man många gånger fått höra kommentarer i stil med: “Morfar hade också en Messerschmitt men den gick man in i framifrån”. Sådana kommentarer lär väl också ha drabbat ägare till Vespa, Jeep och T‑Ford.
Klubbens logotyp ändrades dock, från att ha varit en typisk bubbla, till en inte helt allvarligt menad Messerschmitt.
Men viktigast är att nu har vi en väl fungerande klubb och vi skall se till att det även i framtiden kommer att göras tre hjulspår i vägen. Och vi skall träffas under trevliga former, och den huvudsakliga frågan skall inte vara hur mycket pengar våra ögonstenar är värda. För jag hoppas verkligen att detta skall kunna få fortsätta att vara en hobby som ligger inom rimlighetens gränser för en vanlig familjeförsörjare med vanlig arbetarlön. Det finns så mycket annat att välja på för dem som vill visa att de har FÖR mycket pengar.
